SLÄPP IN VÄRLDEN I RIKSDAGEN - ETT EU-ALTERNATIV

Sammanfattning

    Här är några idéer som kan brukas i internationellt samarbete, till exempel mellan EU-länder, utom eller, på sikt, inom systemet:
  • Idéer kan föras direkt mellan parlamentariker från olika länder, som får rätt att framföra dem i varandas parlament. Om man hämtar idéer från medborgarna kan alltså dessa få ett direkt inflytande på internationell politik. Länder med tveksam demokratisk profil kan stimuleras till folklig debatt genom att delta i ett sådant samarbete.
  • Om man delegerar frågor till internationella organ, bör delegationen förnyas kontinuerligt.
  • Internationella organ kan ges en viss tyngd utan att ha full bestämmanderätt -deras förslag kan kräva en kvalificerad majoritet för att avslås.
  • Internationella organ kan användas till att sortera bland förslag som lämnats dit av enskilda länder, som sedan lovar att behandla de som fått stöd.


Internationellt samarbete i dag förutsätts bestå i att representanter skickas iväg till internationella församlingar utan eller med begränsad demokratisk kontroll för att där bedriva politik som sedan ska gälla hemmavid, automatiskt eller med små variationsmöjligheter. Hemmaopinionen ska - i bästa fall - övertalas. EU-systemet är ett sådant politiskt system, dock ett av de mer demokratiska i sammanhanget.

När det gäller internationell politik hör man dock sällan konkreta förslag på hur de nationella parlamenten skulle kunna samarbeta mer direkt. Kan man tänka sej en situation där en representant för ett nationellt parlament uppträder i ett annat nationellt parlament för att propagera för en egen idé med internationella konsekvenser? En idé som hon kanske har fått av en väljare. Här presenteras en skiss till ett europeiskt samarbete som grundas på denna idé. Förslaget innehåller några internationella organ till stöd för samarbetet, för att ge struktur och möjliggöra spridning. Dessa organ skulle kunna utvecklas ur de nuvarande EU-organen, vars resurser på så sätt skulle kunna användas för en annan typ av samarbete. På så sätt kan förslaget också bidra till en diskussion om EU:s möjliga framtid.

För att acceptera detta förslag måste man kunna tänka sej, att länder får frihet att ta och genomföra egna initiativ, och att detta kan vara minst lika effektivt och fredsbefrämjande som den centralisering, som EU nu bygger på. Man kan koppla tanken till en annan grundbult inom EU, tilltron till konkurrensens goda effekter. I hyllandet av konkurrensen kan man ju faktiskt inkludera möjligheten för folkvalda parlament att kläcka bra idéer, som andra kan ta del av och stimuleras av. Som till exempel skedde när Kalifornien på egen hand ställde krav på bilkatalysatorer och beredde vägen för ett nytt tekniskt genombrott och internationella utsläppskrav. Inom utrikespolitiken kan man ifrågasätta att det alltid är effektivt när ett stort antal länder nödgas reagera på händelser i världen med att söka komma överens om vad man ska tycka. Ibland kan ett klokt förslag från en liten nation vara effektivare än en ofta sent framkommen kompromiss från ett stort politiskt block. Storlek och klokhet är inte samma sak.

Så här ser förslaget ut: För det första, det handlar inte om den viktiga debatten om vilka frågor man ska samarbeta om, det handlar om ett sätt att besluta tillsammans, där detta kan avgöras. Förslaget innebär att de nationella parlamenten får fatta beslut utifrån sina traditioner och grundlagar och får följa vad deras väljare röstat fram. Samtidigt stimuleras man att samverka och utbyta idéer med andra länder, genom ett åtagande att behandla vissa förslag som kommer från andra parlament, och att släppa in utländska förslagsställare i den egna debatten. Detta kan prövas i liten skala mellan några länder i några passande gemensamma spörsmål utan större åthävor. Men man kan också tänka sej en samverkan mellan ett stort antal länder på detta sätt, och då behövs någon form av stödjande internationell struktur. Kärnan i denna struktur kan vara en internationell folkvald församling, kalla den Internationella Parlamentet, IP.

Förslag som man vill ska spridas i en sådan större samverkan förs till Internationella Parlamentet, där förslagen behandlas för att få fram de bästa, via omröstningar. Initiativ till nya lagar och gemensamma projekt kan komma från de nationella parlamenten, från ledamöter i IP, och från ett forum för regeringar, som alla lägger förslag att behandlas av IP.

De förslag som vunnit erforderligt stöd i IP, erbjudes därefter alla nationella parlament. Dessa förslag blir då de nationella parlamenten skyldiga att ta ställning till, och de som gillar ett visst förslag antar det, resten slipper. Representanter för godkända förslag, var de än kommer från, kan själva besöka de nationella parlamenten och argumentera för förslagen där. På samma sätt kan förslagsställare från nationella parlament besöka IP i samband med behandlingen där och delta i debatten. På så sätt skulle det internationella samarbetet komma att baseras på synliga, levande människor i dialog, och utan tvång. Mediebevakningen av vad som händer underlättas också betydligt.

Det är rimligt att ländernas ministrar har ett eget forum i sammanhanget, för tankeutbyte och för att ta fram förslag som kan läggas till Internationella Parlamentet eller de egna parlamenten direkt. Det vill säga ministrarna skulle göra samma sak på internationell nivå, som de gör hemma. Regeringscheferna får inordna sej bland de övriga ministrarna i ministerforumet, deras träffar ska inte ha särskild formell status.

För att underlätta samarbetet behövs ett antal tjänstemän, som bland annat kan hålla reda på skillnaderna mellan olika ländernas regler, ta fram bakgrundsfakta och statistik och hålla vissa kontakter med andra internationella tjänstemän inom FN och regionala organ i världen. Man kan också administrera olika samarbetsprojekt och överhuvudtaget utöva lite god och transparent internationell byråkrati på uppdrag av medlemsstaterna.

Som framgår så finns en viss likhet mellan ovanstående organ och de nuvarande EU-organen Parlamentet, Ministerrådet och Kommissionen. I ett alternativt framtidsscenario kan dessa institutioner transformeras till att bli de organ som behövs för det interparlamentariska samarbetet enligt denna idé. EU-parlamentarikerna skulle då få initiativrätt och slipper dela beslutsmakten med Ministerrådet, medan man förlorar rätten att vara med om att tvinga på stater oönskade beslut. Regeringsledamöterna i Ministerrådet skulle slippa förhandla med utsikten att bli överkörda av sina kollegor och hantera detta inför hemmaopinionen. Kommissionen skulle få den normala roll, som tjänstemän har i politiken i demokratiska länder. Mycket av dess konkreta arbete skulle dock påminna om det nuvarande, och deras inflytande skulle nog inte vara obetydligt här heller, i kraft av överblick och kunskap i stället för monopol på lagskrivande. De kunde få nya intressanta uppgifter på den globala arenan i och med att det nya systemet lättare kan spridas.

Domstolen, då? Kanske behövs det ett organ, som skulle kunna övervaka att spelreglerna följs, som kan bistå om till exempel ett land vägrar ta upp en godkänd fråga eller drar ut på tiden onödigt. En domstol som överstatligt högsta beslutande politiska organ för ett antal länder blir dock överflödig.

Den befintliga 90 000 sidor tjocka nuvarande EU-lagstiftningen är ju redan i huvudsak införd i nationella lagar. Alla dessa direktiv och förordningar skulle bli öppna för att ändras eller avskaffas enligt det nya beslutssystemet. Man kan till och med införa att varje gång en befintlig ”harmoniserad” EU-akt planeras ändras i något land, ska ändringen tas upp till prövning i IP. På så sätt kan man inte förändra en ”bra” lag i smyg, samtidigt som andra får tips om att ändra en ”dålig”. (bra eller dåligt enligt någon grundsyn alltså).

När man avskaffar tvånget att tycka lika samtidigt på detta sätt, så frigörs en del av den energi som nu går åt till evigt prestigeladdat kompromissande bakom kulisserna. Den tröga kampen om maktfördelningen upphör eller får betydligt minskad kraft och det blir betydligt lättare att ta med fler länder i samarbetet. Samtidigt underlättas kreativitet och nytänkande att komma fram, som grund för en frivillig samordning där detta upplevs som naturligt. Ett sådant här samarbete kan kallas för en demokratisering av EU eller ett demokratiskt alternativ till EU, allt efter tycke och smak. Modellen skulle kunna vidgas globalt.

VARIANTER

Ovanstående är alltså en renodlad decentraliserad version. Om man så önskar så kan den modifieras på många olika sätt för att närma den till det nuvarande systemet eller för att skapa helt nya kvaliteter.

För att undvika kaos så ligger det nära till hands att begränsa antalet förslag redan i första skedet. Då kan man ställa krav på att ett visst antal riksdagsledamöter ska stå bakom, från samma eller från olika parlament, det internationella inräknat. Man kan naturligtvis använda systemet för ett begränsat antal politiska områden. Länder som vill påskynda en viss gemensam process (t.ex. ett utvidgat miljöskydd) skulle kunna delegera dessa beslut till IP, en delegation som då bör ske med kvalificerad majoritet och som alltid behöver förnyas kontinuerligt för att gälla. Man kan också tänka sej ett mellanting mellan full delegation till IP och full nationell beslutsrätt. Det åstadkoms genom att ge mera tyngd åt IP:s prioriteringar enligt huvudsystemet och tillåta att dessa kan förankras av en minoritet i respektive nationellt parlament, till exempel 40%.

Helt nya kvaliteter som kan läggas till kan till exempel vara att ge sociala rörelser och påtryckare en formell och transparent rådgivande röst i processen genom att samla folkligt stöd i en demokratisk process. (Ett liknande system finns i dag i Slovenien.) Folkliga initiativ till såväl nationella parlament som IP kan införas, liksom folkomröstningsinstitut osv.

GENOMFÖRANDE

Hur skulle ett sådant här system med internationaliserade nationella parlament kunna inrättas? Min grundtanke för ett genomförande är att man i första hand söker förverkliga det nya interparlamentariska samarbetet oberoende av och parallellt med EU-systemet. Några intresserade länder, inom och utom EU, kan gå före genom att pröva systemet, till en början gärna på områden som inte EU råder över. Exempel på samarbetspartners kan vara inom Nordiska Rådet eller Östersjösamarbetet. Därefter kan man tillsammans ta tag i frågor där EU kört fast, och "gå vidare" enligt denna modell. När man senare har ett eller flera väletablerade system, så kan man tillåta ett samarbete på allt fler områden. Man kan också börja upprätta kontakter med enstaka länder i andra världsdelar på detta sätt.

Samtidigt med denna process söker man få med alla EU-länder på vagnen på olika sätt och successivt skapa förtroende för det nya interparlamentariska samarbetet. Nuvarande EU-systemet kan närma sej denna samarbetsform genom att införa en rätt att avstå från ett förslag samtidigt som man låter de som vill genomföra det, i linje med talet om "Europa à la carte". Man skulle på så sätt avskaffa både vetorätten och den kvalificerade majoriteten i ministerrådet. Initiativrätt för EU-parlamentet och för nationella parlament förekommer också i den aktuella debatten. Om dessa förslag kan genomföras kan kanske EU-systemet i ett skede acceptera hela den nya beslutsformen för vissa frågor, och då kan EU-parlamentets folk användas till det nya Internationella Parlamentet i dessa fall. Successivt kan då EU förvandlas till en kreativ och flexibel, demokratisk internationell samarbetsform. Det kan naturligtvis också hända, att det uppstår ett brott så att länderna i det nya samarbetet formellt måste lämna EU-systemet. I ett sådant fall skulle ett EU-utträde bli en samtidig angelägenhet för flera nationer, ett led i uppbyggandet av en ny demokratisk internationell struktur med globala möjligheter. Utgångspunkten bör dock vara att verka för att EU-länder frivilligt ansluter sej.



   UPP            HEM