Nationalstaten i ett europeiskt perspektiv
Sverker Gustavsson
Den för framtiden mest fruktbara tolkningen av begreppet nationalstat är inte etnisk eller språklig utan konstitutionell. Bakgrunden är det slags kraftutvecklande och självförstärkande stat, som stegvis skapades under de trehundrafemtio åren från westfaliska freden 1648 fram Det betydelsefulla, som har inträffat efter 1989 är att idén om sammanfallande gränser har börjat ifrågasättas. Allt oftare understryks den moderna nationalstatens karaktär av historisk parentes. Det fanns en tid innan den hade skapats, heter det, och det är inte självklart att denna idé om i huvudsak sammanfallande gränser kommer att vara evigt bestående. Två olika uppfattningar bryter sig mot varandra. Enligt den första och mer optimistiskt formulerade ståndpunkten är vår union så inrättad, att den kommer att ytterligare förstärka nationalstaten och därigenom än mer än hittills befästa förutsättningarna för sin egen långsiktiga överlevnad. Enligt den andra och mer pessimistiskt uttryckta bedömningen är det partiella borttagandet av gränser så beskaffat, att det försvagar nationalstaten utan att något annat träder i dess ställe. Det kommer att saknas ett naturligt hemvist för folkligt deltagande och tagande av politiskt ansvar. Följden av detta blir, säger pessimisterna, att det hittills viktigaste instrumentet för demokrati, mänskliga rättigheter och effektiv samhällsorganisation inte längre kommer att tjäna dessa ändamål.
Om optimisterna kommer att visa sig ha varit alltför hoppfulla eller pessimisterna alltför oroade återstår att se. Avgörande blir, menar jag, hur vi som lever här och nu inrättar oss. Vilken praktisk slutsats drar vi av vår insikt om karaktären av den allomfattande europeiska ordning som vi nu ser växa fram inför våra ögon och är med om att skapa? Debatten mellan optimister och pessimister i synen på nationalstaten och dess långsiktiga överlevnad gäller med andra ord mindre karaktären av vår europeiska union än våra förhoppningar och vår farhåga beträffande folkligt deltagande och ansvarstagande.
Den ordning som råder
Problemet är mindre vilken som är den rådande ordningen och mera hur vi praktiskt bör förhålla oss till denna. Här nöjer jag mig därför med att kortfattat erinra om grunddragen i den europeiska union, som vi för överskådlig framtid har att räkna med. Principen är nationalstater i samverkan. Historiskt och principiellt befinner vi oss i ett mellanläge. Det är för mycket sagt att länderna helt och hållet har gått samman. Men det stämmer heller inte att de kan besluta oberoende av varandra. Det intressanta är att samgåendet är partiellt. Det är bara i vissa avseenden, som de ingående nationalstaterna har delegerat sin bestämmanderätt. Överstaten reglerar marknaden men inte skattebaserna och därmed inte heller social- och kulturpolitiken.
Annorlunda uttryckt är det bara makten att avreglera, men inte makten att beskatta och omfördela, som har centraliserats. Frihandeln hävdas med stöd av de federala kriterierna direkt effekt och principiellt företräde. Samtidigt motverkas en total tillämpning av frihandeln av förekomsten av politisk frihet och allmän rösträtt i medlemsländerna. En välfärdsstat, som är gemensam i samma mening som marknaden, omöjliggörs av att beslutsregeln är en annan för socialpolitiken än för marknadspolitiken. Beslut rörande marknaden har direkt effekt, principiellt företräde och kan beslutas med kvalificerad majoritet. Beslut om social- och kulturpolitiken kan bara fattas av varje land för sig.
Praktiskt är det inte självklart vad som faller på vardera sidan om skiljelinjen mellan marknadspolitik och socialpolitik. Unionens domstol ställs inför frågan om lagval vid konkurrerande rättsanspråk. Den möjligheten kan den bara utnyttja fram till den punkt, där anspråk på unionsrättens företräde missgynnar reproduktionen av dess egen legitimitet. Trots sin formellt starka ställning kan den inte bortse från vad medborgarna kan acceptera. På motsvarande sätt har den europeiska kommissionen enligt fördragen initiativmonopol i fråga om ny lagstiftning. Vad som aktualiseras i praktiken avgörs emellertid också här av de reella maktförhållandena. Kommissionen tar inte fler initiativ än den tror sig kunna genomföra utan att få sin rätt att göra detta ifrågasatt av allmänna opinionen.
Spänningen mellan de båda grundnormerna frihandel och folkstyre har med andra ord öppnat en ny politisk arena. Striden mellan regeringsalternativ gäller inte längre bara den lagstiftning, den beskattning och den utrikespolitik, som nationalstaterna var för sig förfogar över. Till detta kommer frågan om vilken regering, som bäst kan företräda väljarna inför unionens domstol liksom i förberedelserna för ny lagstiftning i samspelet med kommissionen och övriga medlemsländer. Hur långt bör principen om frihandel tillämpas? Vad bör gälla i fråga om försäljning av alkohol, licensfinansiering av etermedia, hyressättning på bostadsmarknaden, skattefinansiering av sjukvård, drift av kärnkraftsanläggningar och rätten till kollektivavtal och stridsmedel på arbetsmarknaden? Vad är protektionism och vad är legitima önskemål om nationellt självbestämmande?
Förhållandet mellan de bägge grundnormerna frihandel och folkstyre har, om jag så får uttrycka mig, karaktär av konstitutionell terrorbalans (Gustavsson 2006). Teoretiskt övertrumfar frihandeln möjligheten till nationella särlösningar. Praktiskt utnyttjar överstaten bara i begränsad omfattning denna möjlighet. Varken skatterna eller den sociala och familjenära lagstiftningen hanteras överstatligt, trots att nationell politik på dessa områden helt uppenbart begränsar den fria rörligheten. Bakgrunden är att de båda världskrigen och det kalla kriget har utkämpats till stöd för folkstyre och nationellt självbestämmande. Dessa grundvärden kan därför inte ostraffat låta sig övertrumfas. Balansen åstadkoms genom en ömsesidig insikt om vardera principens förmåga att förgöra den andra. Legitimiteten för två till synes oförenliga grundnormer behöver kunna upprätthållas samtidigt. Den ena är tilltron till frihandeln. Den andra är tilltron till folkstyret. Dubbelheten gör att aktörerna undviker att ställa frågan om slutligt försteg på sin yttersta spets. Därigenom räddas samhällsfreden.
Genom Europaparlamentets svaga ställning och europeiska rådets uppgift som lagstiftare är makten över marknaden mer centraliserad än möjligheten att utkräva ansvar för hur denna makt utövas. Utöver denna proceduriella asymmetri tillkommer att överstaten bara avser marknaden och myntet. Även det substantiella förhållandet mellan frihandel och välfärdsstat är olikformigt. Dels är överstatens maktutövning mer centraliserad än möjligheten att utkräva ansvar för densamma. Dels gynnas frihandeln av att kunna utsträckas längre än vad som går inom ramen för ett system som bygger på politisk frihet och allmän rösträtt. En mot graden av centralisering av reglerna för marknaden svarande socialpolitik och skatteutjämning kan därför inte aktualiseras. Avregleringens effekter kan bara mötas genom lagstiftning och utnyttjande av skattebaserna i varje land för sig. Dessa båda karaktäristiska drag förstärker varandra ömsesidigt. Asymmetrin är dubbelverkande.
Frånvaron av motsvarande socialpolitiska uppdrag från väljarna möjliggör en hårdare driven renodling av frihandelsprincipen än vad som kan åstadkommas nationellt. Därtill kommer att den överstatliga frihandeln hämmar ländernas försök att genom egna lagar och skattebaser värna medborgarna. En nationell socialpolitik riskerar att bryta mot de regler om fri etablering och icke-diskriminering, som domstolen är satt att värna och främja. De båda asymmetrierna kommer på det sättet att förstärka varandra ömsesidigt. Det gäller såväl legalt som praktiskt. Konstruktionen gör det lättare att avreglera utan folkligt stöd samtidigt som det framstår som än mer angeläget att på ett nationellt plan slå vakt om skattebaserna.
Optimisternas förhoppning
Om denna beskrivning är de flesta initierade betraktare hjälpligt överens. Indirekt förstärks det intrycket av hur det europeiska rådets rättschef, Jean-Claude Piris, framställer saken i sin kommentar till den aktuella konstitutionella problematiken i boken The Constitution for Europe våren 2006. Vad han hävdar avviker inte nämnvärt från min redogörelse.
Intressantare än att karaktärisera är att bedöma. Talar övervägande skäl för att den dubbla asymmetrin i kombination med den konstitutionella terrorbalansen understödjer de europeiska nationalstaterna i deras strävan att långsiktigt överleva återverkningarna av de båda världskrigen och det kalla kriget? Eller medverkar den etablerade konstruktionen till att den frihet, det breda deltagande och det personliga ansvarstagande, som har kommit att förknippas med nationalstaten, inte kommer att kunna upprätthållas? Kommer den i så fall att behöva ersättas av att unionen som sådan får tjäna som grundenhet? Eller är det mer som talar för ett mer fragmenterat och, om man så vill, hanseatiskt system av stadsstater av det slag, som den amerikanske statsvetaren Hendrik Spruyt beskriver i sin bok om The Sovereign State and Its Competitors från 1994?
De främsta företrädarna för en optimistisk bedömning med avseende på den dubbla asymmetrins och konstitutionella terrorbalansens (och därmed nationalstatens) överlevnadsförmåga är en brittisk historiker och en amerikansk statsvetare. Den brittiske historikern heter Alan Milward och bidrog 1992 med standardverket The European Rescue of the Nation-State Hans perspektiv och grundläggande tes framgår av bokens titel. Han framställer det rådande systemet mot bakgrund av hur mellankrigstidens politiker misslyckades med att upprätthålla den ordning, som hade skapats genom Versaillesfreden. Uppgiften efter andra världskriget blev att återupprätta och rädda systemet av europeiska nationalstater – inte att bryta med nationellt självbestämmande, demokrati och gemensamt utnyttjande av skattebaserna som vägledande principer.
Den amerikanske statsvetaren heter Andrew Moravcsik och utgav 1998 boken om The European Choice. Också här framgår tesen av titeln. Den rådande ordningen är inte en oavsedd konsekvens av illa genomtänkta beslut utan något som nationalstaterna aktivt har eftersträvat. Med utgångspunkt från en källkritiskt mönstergill genomgång av de olika stegen i fördragsutvecklingen från 1950-talet och framåt argumenterar han för att konstruktionen har blivit som den har blivit, därför att medlemsländernas politiker har önskat en lösning präglad av dubbel asymmetri och konstitutionell terrorbalans. Länderna har varit fördragens herrar inte bara i teorin utan också i praktiken. Valmanskårerna har med stöd av de organiserade intressena fått vad de har önskat eller i varje fall tolererat. Vad vi på det sättet har begåvats med är en gemensam marknad utan de politiska nackdelar som följer av en oreglerad sådan. Därtill råder i medlemsländerna ett folkstyre utan den osäkerhet för frihandeln, som följer av en alltför rigoröst tillämpad politisk frihet och allmän rösträtt.
Grunden för optimismen är att den konstitutionella terrorbalansen och dubbla asymmetrin stärker regeringarnas ställning i medlemsländerna. Efter att ha delegerat makten över marknaden och myntet utom räckhåll för respektive valmanskårer kan frihandeln visserligen inte formellt ifrågasättas av allmänna opinionen. Samtidigt rör det sig inte om någon total underkastelse. Föreningsfriheten, yttrandefriheten och den allmänna rösträtten har inte avskaffats. Dessa nationalstatliga landvinningar går att utnyttja och utnyttjas faktiskt för att informellt och realpolitiskt ifrågasätta hur långt principen om frihandelns företräde framför det nationella beslutsfattandet kan och bör utsträckas. Praktiskt betyder detta att fri rörlighet för varor och kapital relativt lätt har låtit sig etableras. Betydligt svårare visar det sig i praktiken vara att utsträcka rättesnöret till att även gälla produktionen av tjänster och till konkurrens med lägre löner. Där tvingas marknadsprincipen göra halt och debatten intensifieras.
Förhoppningen är med andra ord att regeringsmaktens förstärkta ställning skall leda till en livligare debatt, partipolitisk fördjupning och mer intressegruppsaktivitet i formandet av den nationella linjen i kraftmätningen om vad som bör vara landets ståndpunkt politiskt och juridiskt. Ännu är det för tidigt att säkert säga om utvecklingen faktiskt går åt det hållet. Viktiga tecken i tiden pekar i den riktningen. Den franska debatten inför folkomröstningen 2005 handlade om sakpolitiken mera än om förslaget till nytt fördrag. Också svensk inrikespolitik har under det senaste året mer och mer kommit att gälla möjligheten att kunna hävda full sysselsättning och vidmakthållen samhällsekonomisk effektivitet och därmed välfärd utan att behöva konkurrera med lägre löner. Regeringssidan anser att detta bör vara den svenska linjen. Oppositionen menar att principen om fri rörlighet bör tolkas så att den möjliggör en press på lönerna och levnadsstandarden med utgångspunkt från vad som gäller i medlemsländer med lägre löner och levnadsstandard.
Skulle utvecklingen även fortsättningsvis gå i denna riktning, har optimisterna fått rätt. Som funktion av hur unionen är konstruerad har regeringsmakten kommit att stärkas. Detta i sin tur har lett till ett tydliggörande av de allra mest grundläggande politiska konfliktlinjerna i våra samhällen. Den historiska forskningstes, som Alan Milward och Andrew Moravcsik driver, skulle då visa sig stämma även som framtidsprognos. Om unionen har konstruerats med nationalstaternas långsiktiga egenintresse för ögonen, bär den polarisering som faktiskt inträder syn för sägen. Den optimistiskt lagde kan då hoppas på att detta räcker och att nationalstaterna till följd av unionsbildningen kan se fram mot en bättre framtid för demokrati och mänskliga rättigheter än vad som annars går att åstadkomma. Räddningen ligger i en allmänt omfattad pragmatism och reformistisk grundåskådning.
Pessimisternas farhåga
Emellertid är det inte självklart att det går som optimisterna hoppas. En mer pessimistisk bedömning gör sig också starkt gällande i framtidsdebatten. Även denna hållning grundar sig på en empiriskt inträngande och teoretiskt stringent genomgång av källmaterialet. Jag tänker särskilt på den teori om de europeiska nationalstaternas historiska framväxt och principiella karaktär, som den italienske statsvetaren Stefano Bartolini företräder i sin bokRestructuring Europe, vilken utkom på Oxford University Press hösten 2005. Också detta är ett starkt tesdrivande arbete. Ännu så länge har boken inte blivit så mycket uppmärksammad, men det är förmodligen bara en tidsfråga. Om några år tror jag att den boken kommer att uppfattas vara lika central som de båda arbetena av Alan Milward och Andrew Moravcsik.
Det som Stefano Bartolini erbjuder är nämligen inget mindre än ett väl genomarbetat koncentrat av de senaste femhundra årens europeiska historia. Nyckelbegreppet är nationalstat. Denna har formats genom fem på varandra följande revolutioner med avseende på centralisering och gränsdragning. Först kom staten som ett territoriellt avgränsat maktmonopol under 1500-talet. Sedan kom territoriellt avgränsade regler för marknadshushållningen och den privata äganderätten under 1700-talet. Sedan kom den kulturellt avgränsade och standardiserade nationen under 1800-talet. Sedan kom den på motsvarande sätt starkt avgränsade demokratin och välfärdsstaten under 1900-talet.
Poängen är att dessa fem på varandra följande revolutioner genomfördes enligt principen sammanfallande gränser. Genom att gränserna lades på varandra kom nationen i administrativ, ekonomisk, kulturell, demokratisk och socialt solidarisk mening – genom ömsesidigt förstärkande – att ge upphov till en unik problemlösnings- och improvisationsförmåga. Medborgarna kom i allt större utsträckning att höra samman med sina landsmän. Skiljelinjer och konfliktlösning kom i huvudsak att utformas inomstatligt snarare än mellanstatligt. Nationalstaten blev ett viktigt hjälpmedel, varigenom strider kunde undvikas och effektiviteten i fråga om handel och näringsverksamhet öka på ett helt annat sätt än under den europeiska medeltiden eller inom ramen för andra civilisationer i världen.
Vilken är då innebörden med avseende på optimism och pessimism? Jo, det är vad Stefano Bartolini har att säga om en sjätte nu pågående omgestaltningen av den genom århundradena framvuxna konstellationen av makt, ekonomi och kultur. Det går inte längre att blunda för, argumenterar han, att våra dagars partiellt genomförda europeiska samgående utgör en brytpunkt jämförbar med tillkomsten av staten, marknaden, kulturen, folkstyret och det nationellt avgränsade utnyttjandet av skattebaserna. Med början på 1950-talet – och med acceleration efter 1989 genom befästandet av principen om fri rörlighet för kapital, varor, tjänster och arbete – inträder något nytt, vilket lagras ovanpå de fem föregående momenten i nationalstatens överlagrade, femhundraåriga historia. Frågan är om detta nya moment ytterligare befäster nationalstaten eller om det i stället långsiktigt undergräver dess fortbestånd, effektivisering och fördjupande.
Stefano Bartolini argumenterar för den senare av dessa båda uppfattningar. Det gör han utifrån iakttagelsen om hur viktig tilltron till nationalstatens förmåga till problemlösning och improvisation faktiskt visade sig vara under 1800- och 1900-talen. Med detta avser han den goda spiral av ömsesidig, positiv växelverkan mellan samhörighet, deltagande och omsorg om skattebaserna, som under de senaste tvåhundra åren har gjort nationalstaten till ett sådant på det hela taget framgångsrikt projekt. Allteftersom tiden gick befästes medborgarna alltmera i övertygelsen, att sociala problem gick att lösa och förebygga på grundval av samhörighet, deltagande, beskattning och lagstiftning. Om det nu är så att den ekonomiska maktutövningen – genom att gränserna dras annorlunda för ekonomin än för politiken och kulturen – hamnar utom räckhåll för väljarna, betyder inte detta en betydande risk för att ett system uppbyggt på nationalstater långsiktigt undermineras? Går det i längden att tänka sig ett system där gränserna för staten och gränserna för lagstiftning och rättskipning inte längre sammanfaller? Stefano Bartolini viftar inte – som Alan Milward och Andrew Moravcsik har en tendens att göra – undan denna farhåga. Han vill gärna tro att det finns en lösning. Men han är inte bergsäker på vilken denna kan vara.
Vilken är då sammanfattningsvis den av Stefano Bartolini uttryckta farhågan? Jo, den är att den dubbla asymmetrin och konstitutionella terrorbalansen alltför mycket skall lyckas reducera det demokratiska självförtroendet. Han tror att förmågan till problemlösning och improvisation kommer att minska och att ingen annan statsform med motsvarande kvalitet kommer i nationalstatens ställe på europeisk nivå. Momentet av ömsesidigt förstärkande kulturell, politisk och ekonomisk gemenskap försvinner alltför mycket, bedömer han. Den demokratiska reformismens centrala och politiskt mest fruktbara innebörd – att problem, ståndpunkter och argument undan för undan urskiljs, diskuteras och prövas – skulle därmed inte längre vara livsnerven i europeisk politik. Frågan blir då om den politiska friheten och majoritetsstyret i det långa loppet går att upprätthålla.
Pudelns kärna
Huruvida optimisterna kommer att visa alltför hoppfulla eller pessimisterna alltför oroade återstår som sagt att se. Avgörande blir, som jag inledningsvis framhöll, hur vi som lever här och nu inrättar oss på grundval av vår insikt om karaktären av den allomfattande europeiska ordning som gradvis håller på att avlöses av något annat.
Rätt ansats för bearbetningen av detta problem tror jag är att fråga sig vilken kritik, som kan riktas mot var och en av de båda huvudsakliga argumentationslinjerna. Vad finns att säga i ett historiskt perspektiv? Hur bör vi resonera, om vårt syfte är att komma ett stycke längre i vår bedömning av vad som är rätt sätt att hantera nationalstatssystemet än vad Alan Milward och Andrew Moravcsik å ena sidan och Stefano Bartolini å den andra har förmått göra? Kommer nationalstaten att kunna räddas? Eller måste den på sikt överges som ram för folkstyret och grund för rättsordningen?
Kritik är för mig inget negativt och tillintetgörande utan något positivt och framåtsyftande, som tjänar till att föra debatten framåt. Gentemot pessimisterna å ena sidan vill jag hävda, att de resonerar alltför opraktiskt. Gentemot optimisterna å andra sidan vill jag hävda, att de resonerar alltför sangviniskt. Pragmatism är inte vad som återstår när bättre lösningar saknas utan en medvetet formulerad och aktivt hävdad överideologi.
Stefano Bartolini förtjänar att hyllas som en forskare, som avsevärt har förmått höja nivån på debatten om den europeiska nationalstaten. Icke desto mindre, eller snarare just precis därför, framstår hans principiella upplinjering av ett tillstånd med helt sammanfallande gränser å ena sidan och ett tillstånd med endast partiellt sammanfallande gränser för ekonomi, kultur och politik å den andra som alltför dramatiskt formulerad. Jag tänker då inte bara på den empiriska fruktbarheten utan också på hur vi praktiskt bör förhålla oss till sagda renodling.
Ingenstans och ingen gång under de gångna femhundra åren har gränserna för ekonomi, politik och kultur helt sammanfallit. Medborgare och styresmän av skilda slag har faktiskt visat sig kunna hantera uppkomna asymmetrier och terrorbalanser i pragmatisk anda. Inte minst framgår detta av Matti Klinges framställning av Finlands ställning i förhållande till Ryssland under perioden från 1809 till 1917. Johan Vilhelm Snellman framstår i eftervärldens ljus som en mycket skicklig pragmatiker. Stefano Bartolinis pessimism i fråga om nationalstatens överlevnad förefaller i ett snellmanskt perspektiv vara alltför långtgående.
Samtidigt är det min bestämda uppfattning, att Andrew Moravcsik går alltför långt, då han i en uppsats från 2005 låter antyda att historien är slut och att pragmatismen har segrat en gång för alla. Låt oss besinna storheten i den valda konstruktionen, argumenterar han. Den dubbla asymmetrin är den enda distinkt nya politiska form, som har framkommit och blomstrat efter skapandet av välfärdsstaten och blandekonomin för hundra år sedan. Unionen har uppnått ett tillstånd av stabil politisk jämvikt. Det är föga troligt att den konstitutionella kompromissen låter sig rubbas, skriver han, av vare sig funktionella utmaningar, inbyggda motsättningar eller krav på demokratiskt ansvarsutkrävande. Framgången betingas av att uppläggningen är så utomordentligt normativt attraktiv. Den dubbla asymmetrin bevarar det nationella självbestämmandet för de frågor som intresserar medborgarna. Samtidigt möjliggörs en delegation till mer indirekt styrelse av frågor som är av mindre vikt för medborgarna eller där det föreligger ett väl utvecklat samförstånd om vad som är rätt politik. Det etablerade spänningsförhållandet mellan demokrati och frihandel går att leva med – precis som de allra flesta av oss klarar att leva med ett system där varken marknaden eller politiken är det primära och den konstitutionella oklarheten även såtillvida är satt i system. Unionen behöver varken fördjupas eller utvidgas för att säkerställa sin fortlevnad. Att det förhåller sig på det sättet är det avgörande tecknet på konstitutionell mognad, sammanfattar Andrew Moravcsik sin plädering för att pragmatismen har kommit för att stanna. Enligt hans uppfattning behövs ingen rörelse vare sig framåt eller bakåt i utvecklingen av det europeiska statssystemet. Allt är bra som det är. Européerna har aldrig haft det så bra. De lever i den bästa av alla världar.
Andrew Moravcsik jämför i sin uppsats från 2005 den dubbelt asymmetriskt uppbyggda unionen med den blandekonomiska välfärdsstaten. Båda är historiskt värdefulla innovationer under de senaste hundra åren. Enligt den demokratiska och ekonomiska grundteorin borde ingen av dem kunna existera och fortleva. Båda bygger på inbördes oförenliga grundprinciper. Icke desto mindre har bägge visat sig livskraftiga. Välfärdsstaten har möjliggjort en kombination av nationell marknad och nationell demokrati. Den dubbla asymmetrin har på motsvarande sätt möjliggjort den samtidiga existensen av en europeisk frihandel och fortlevnaden av politisk frihet och allmän rösträtt i medlemsländerna.
Denna jämförelse mellan två historiskt viktiga institutioner är ett värdefullt uppslag för fortsatt forskning och idéutveckling. Idén är att välfärdsstaten är en konstitutionell teknik för att marknad och demokrati skall kunna samexistera. På motsvarande sätt är den dubbelt asymmetriska unionen en konstitutionell teknik för att en överstatligt oåtkomlig frihandel och folkstyret i medlemsländerna skall kunna samexistera. Den utmanande frågan är i båda fallen hur välfärdsstaten och unionen kan verka effektivt stabiliserande, trots att de bygger på oförenliga principer. Vilken är den mekanism, som avgör huruvida terrorbalansen mellan två motstridigt inbyggda rättesnören befäster eller underminerar ett styrelseskick?
För egen del tror jag att erövrandet och det praktiska utnyttjandet av rösträtten, yttrande- och föreningsfriheten är mer betydelsefullt än något annat. Vilka rättigheter som människorna har lyckats tillkämpa sig och faktiskt begagna bestämmer förmågan till problemlösning och improvisation. Det senare är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för att kunna avvärja sammanbrott. Avgörande för om politisk frihet och demokrati kan överleva är inte i första hand hur den dubbla asymmetrin och konstitutionella terrorbalansen mer exakt och tekniskt utformas. Viktigare är i vad mån konstruktionen som helhet är brett förstådd och nya möjligheter inom dess ram aktivt dryftas och undan för undan tas i anspråk. Det gäller både det blandade styrelseskicket horisontellt i form av kapitalism och demokrati inom varje nationalstat och det blandade statsskicket vertikalt i form av överstatlig frihandel och nationell demokrati inom unionen som helhet.
Vilket är handlingsutrymmet? Hur öppnas nya möjligheter? Arvet från Anders Chydenius ger svaret på den frågan. När det kommer till kritan avgörs möjligheten att praktisera ett pragmatiskt förhållningssätt av att ett lands invånare är väl informerade och har sociala och ekonomiska möjligheter att utnyttja sina historiskt tillkämpade rättigheter.
Referenser
Bartolini, Stefano (2005) Restructuring Europe. Oxford University Press.
Gustavsson, Sverker (2006) “Hundra år efter Versailles”, s. 303-318 i Christer Jönsson & Magnus Jerneck, red., I ledande ställning. Lund: Studentlitteratur.
Gustavsson, Sverker (2006) ”Designing European Federalism”, Swedish Economic Policy Review, 13 (1): 163-183.
Klinge, Matti (2005) Finlands historia, 3. Helsingfors: Schildts.
Manninen, Juha (2005) ”Det öppna samhället – ett arv från upplysningstänkaren Anders Chydenius”, s. 131-180 i Pertti Hyttinen, red., Den gemensamma friheten. Anders Chydenius tankar i dagens värld. Karleby: Anders Chydenius stiftelse.
Milward, Alan S. (1992) The European Rescue of the Nation-State. London: Routledge
Moravcsik, Andrew (1998) The European Choice. Ithaca, NY: Cornell University Press.
____________ (2005) ”The European Constitutional Compromise and the Neo-functional Legacy”, Journal of European Public Policy 12 (2): 349-386.
Piris, Jean-Claude (2006) The Constitution for Europe. Cambridge University Press.
Spruyt, Hendrik (1994) The Sovereign State and Its Competitors. Princeton University Press.
