Sjung för mej SVT!
måndag 26 januari 2009 av Anders Erkéus
I dag sitter ett gäng EU-kramare i SVT-24 och myser och hummar kring unionens och parlamentets förträfflighet. Det man tar alldeles för självklart är att “Lissabonfördraget behövs för att unionen ska bli effektivare nu när så mänga länder är med”. Och som vanligt säger ingen vad som menas med denna effektivitet. Den tillämpade logiken som går ut på följande: När man är många som samverkar måste man tycka lika. Folk och länder tycker inte alltid lika. Ju fler man är, desto svårare är det alltså att få alla länder att tycka lika. Och så höjdpunkten: Alltså måste man göra det lättare för dem som tycker lika att köra över de andra, at tvinga dem att “tycka lika”. Och detta utan att medborgarna dras in i debatten. – Så ser effektiviseringen ut, som Lissabonfördraget inför!
Vad är felet? Jo, man kan samverka utan att tycka lika, i själva verket är det effektivare och mer demokratiskt att alla åsikter som finns i en fråga kommer på det internationella bordet. Om någon av de förekommande idéerna är långsiktigt hållbar så kommer detta att visa sej, och då kan de andra följa efter. Om vi tar Gazainvasionen som exempel. Den tystnad och handlingsförlamning som EU-länderna inklusive Sverige nu uppvisat beror dels på att länder faktiskt tycker olika om vad som hänt och händer i Israel-Palestinafrågan, varför man inte kommer fram till någonting alls, medan man förhandlar om vad man ska tycka bakom kulisserna medan bomberna faller. Det fanns en tid när Sverige fick, och ville, göra en röst hörd i världen som var på de svagares sida. Nu ställer vi pliktskyldigt upp på att man inte ens ska tala med den ena parten, eftersom det är EU:s politik.
Och vad gäller SVT:s politik får man väl be att de kommer och sjunger för mej om fri television, så man får lite valuta för licenspengarna - att de släpper fram en eu-kritiker i ett sådant samtal kan man ju inte räkna med. 
Prenumerera!
onsdag 28 januari 2009 klockan 11:08
Det är fantastiskt att så många, likt Erkéus, kan undvika den självklara ideologiska benämningen Fascism när det gäller EU. Underligt att ingen statsvetare griper in under alla dessa år o jämställer EU:s ideologi o överkörning av demokratin med den teoretiska fascismen. De nynazister som än idag fastnar i Hitlers klor utgör rena pöbelhopen för den verkliga högt stående fascism-adeln som alltmer permanentar EU-staten utan folkets stöd. Fascisternas avståndstagande från nazismen bygger ej på samma grund som min. Fascisterna ser nynazister mer som en pöbelns konkurrent om makten. EU är en snabbt fritt framväxande fasciststat. Våga säga det rent ut!
onsdag 28 januari 2009 klockan 13:18
Fascism? Nja. Den teoretiska fascismen är ingen lätt sak att sätta tummen på. Och sedan är ju problemet att ordet fascist numera mest fungerar som allmänt skällsord, betydande ungefär “skurkaktig översittare”. Se Citat från Orwell nedan. EU är något historiskt nytt, där man kan hitta drag från flera olika ideologier, tyvärr lite av det sämsta från varje. Man har lyckats blanda nyliberalismens teser om privatiseringens, den fria spekulationens och “den ostörda konkurrensens” saliggörande effekter med en byråkratisk nit och klåfingrighet som oftast förekommer i socialistiska stater. Blå planekonomi är ett uttryck som används ibland. Det som möjligen kan liknas vid den teoretiska fascismen är väl den auktoritära inställningen, tron på att “de som vet bäst” ska bestämma, men man uppmuntrar ju till och med folkomröstningar ibland, även om man inte verkar vilja lyssna på resultaten när de går åt “fel” håll. Den expansionitiska nationalismen åtefinns här på europeisk nivå, men man vill ju öka sitt territoruim med fredliga medel. Fascismens kvasimoralistiska drag, där man vill rensa ut dekadens och orenhet kan man knappast hitta i EU:s centrala idésamling. Lite bakterieskräck som gör att man vill förbjuda barn att vara med och baka bullar på dagis är väl den “renhetsiver” man kan finna.
Nej, ska man vinna opinionen för att överhuvudtaget börja intressera sej för olika möjliga framtider så har man inget att vinna på att söka likheter mellan EU:s ideologi och fascsmen.
Anders E
Citat av George Orwell:
The word ‘Fascism’ is almost entirely meaningless. In conversation, of course, it is used even more wildly than in print. I have heard it applied to farmers, shopkeepers, Social Credit, corporal punishment, fox-hunting, bull-fighting, the 1922 Committee, the 1941 Committee, Kipling, Gandhi, Chiang Kai-Shek, homosexuality, Priestley’s broadcasts, Youth Hostels, astrology, women, dogs and I do not know what else… almost any English person would accept ‘bully’ as a synonym for ‘Fascist’. – George Orwell, What is Fascism?. 1944.
fredag 30 januari 2009 klockan 0:05
Om fascismen uppträder idag i vårt eget moderna samhälle med precis rätt funktion o på rätta nivåer så får detta ej sägas. Även om EU på 7 av 10 punkter överensstämmer med Fascismen. Sant är att det ej enkelt kan sägas högt då delvis verkliga innebörden i ordet förvanskats, förflackats. Viktigast är att EU ej öppet vill förknippas med fascistiskt styrsätt. Sant är att vi får svårt hantera en debatt om detta.
Vänsterpartister är det fortfarande legalt kalla kommunister trots att detta är falskt. Logiken styrs av systemet som har makten.
Vi får väl vänta på opinionens och EU:s tillstånd på fascistbenämningen.
Fram till i morgon får vi väl fortsätta kalla EU för en Odemokrati.
Och blunda riktigt hårt i tio år till.
torsdag 5 februari 2009 klockan 22:15
Vi kan kräva att få göra vår röst hörd i SVT.
Typ hålla inne med licenspengarna annars. Sätta dem på ett karantänkonto.
Debatt i en månad skulle behövas - om legitimiteten i Lissabonfördragets ratificering, om akronympaketet - FRA, IPRED 1 och 2, ACTA, datalagringsdirektivet, Schengen och “intern utlänningskontroll”, garantier för att de finansiella stöden till banker och företag stannar i Sverige och leder till jobb här m m.
torsdag 5 februari 2009 klockan 22:57
Ja, hur gör man?
Att “kräva” rakt upp och ner har inte funkat något vidara hittills. Man kanske ska söka tolka de stora mediernas följsamhet mot EU-makten som en sorts aningslöshet, eller oförmåga att gå emot ett sånt kompakt etablissemangskonsensus. Det känns väl lite obehagligt att släppa fram den där tanken om att man skulle kunna ställa EU-kommissionärer mot väggen eller bjuda in EU-kritiker till de fåtaliga tillfällen då man överhuvudtaget behandlar Unionen.
Fast idén med ett licenskonto är rätt kul, tycker jag. Då kanske man skulle kunna formulera en “kravlista” för att vidarebefordra pengarna. Jag ska ta upp idén i Nätverket i Stockholm.
Under tiden får vi väl utveckla våra alternativa kanaler, via nätet, mun till munmetoden, och de få tidningar och tidskrifter som inte verkar känna trycket uppifrån. Kanske väggtidningar. Och personliga kontakter med journalister och redaktioner som glömmer EU-vinklarna eller målar i rosenrött. Och i det sistnämnda fallet får man vara mycket vänlig och tipsa dem utifrån att det kan vara en ren miss och med en tro på att det ska funka (även om det är mindre realistiskt).