Politik Creeper Politik bloggar

Så funkar EU-Sverige i dag

 

Se bild över hur det gick till förr

 

Se bild över hur besluten går tilll i dag

 

Innan EU-inträdet styrdes Sveriges politik formellt enbart i samverkan mellan riksdag och regering. Folket valde riksdagen, riksdagen utsåg en statsminister som riksdagsmajoriteten kunde tolerera, varefter statsminstern handplockade en regering, oftast en blandning mellan folkvalda och experter som togs utifrån.

 

Både regeringen, partier och enskilda riksdagsledamöter kunde lägga förslag till nya lagar.  Regeringen lade propositioner och riksdagsledamöter lade motioner.  Dessa hamnade alla på riksdagens bord för beslut. De folkvalda hade alltså alltid sista ordet, även om enskilda motioner sällan gick igenom.

 

En mindre del av våra lagar beslutas fortfarande renodlat på detta sätt, men i dag dominerar en annan beslutsgång:

 

Sammanfattning:

 

Sveriges politik styrs i dag till övervägande del av EU:s grundlag (Består i dag i huvudsak av tre fördrag, med tillhörande protokoll + en ny rättighetsstadga), som påbjuder och förbjuder olika typer av politiska inriktningar, lagar och åtgärder.

 

EU:s domstol övervakar att EU-grundlagen följs och behandlar olika överklaganden om att någon EU-institution, något land, någon kommun, något företag eller någon organisation inte agerat enligt fördragen.

 

EU-kommissionen består av tilltänkt "opolitiska" tjänstemän, vars ledning är utsedd av regeringarna tillsammans. Kommissionen har ensamrätt på att ta initiativ och författa de lagförslag, som ska uppfylla EU-grundlagens idéer.

 

Ministerrådet, bestående av ministrar från de olika regeringarna, däribland Sveriges regering, avgör, oftast tillsammans med det folkvalda EU-parlamentet, om Kommissionens förslag ska antas, ändras eller förkastas. Starka lobbyister från främst storföretagsorganisationer har ett tungt inflytande på processen, som också involverar nationella myndigheter.

 

När besluten är fattade så kan de antingen gälla direkt i alla länder, som förordningar och beslut, eller passera de nationella parlamenten, däribland Sveriges riksdag, som direktiv, som i viss mån kan anpassas nationellt. Alla EU-lagar tar över befintlig svensk lagstiftning, inklusive grundlagen.

 

EU-kommissionen träder sedan in igen och övervakar beslutens genomförande, och kan vid behov dra länder inför domstolen eller fatta egna beslut i kontroversiella frågor.

 

Centralbanken agerar självständigt från denna process, och ska minimera inflationen genom penning.- och räntepolitik.

 

Europeiska Rådet, d.v.s. regeringschefernas toppmöten är med Lissabonfördraget ett eget organ, med sin nya ordförande, ("Presidenten").

 

Medborgarinitiativet   är en möjlighet för medborgare i EU att uppmana kommissionen att lägga förslag i vissa frågor, för att genomföra fördragen.

 

 

Och så lite mer i detalj:

EU-grundlagen som bokGrundfördragen: Mäktigast i EU-Sverige är inte en person, det är EU:s grundfördrag, som tillsammans ibland kallas EU-grundlagen. I dag är de formellt tre stycken, EU-fördraget, Funktionsfördraget och Euratomfördraget. Till dessa finns en rättighetsstadga och ett antal protokoll och icke bindande förklaringar. Texten påminner om en vanlig grundlag, på det sätt, att den innehåller spelregler för politiken, d.v.s. bestämmelser om formerna för hur EU-makten utövas i EU-länderna, hur besluten fattas och av vem, och vilka institutioner och maktpositioner som ska finnas.

Men grundfördragen innehåller mer, de innehåller en tydlig idépolitik, med till exempel fyra övergripande kommersiella friheter: rätten att fritt flytta varor, tjänster, kapital och arbetskraft över gränserna. Idéer om effektivitet genom storskalighet och ökad likformighet (”harmonisering”), inflationsbekämpning som övergripande ekonomiskt mål och ständigt låga budgetunderskott är andra idéer som är inskrivna i grundfördragen. Det finns också en principiellt förbud mot offentliga stöd till verksamheter, eftersom sådana anses snedvrida konkurrensen.

Därtill innehåller också fördragen sakpolitik, det vill säga ideérna tillämpade på alla politikområden där EU har makt, med anvisningar om hur idéerna ska tillämpas och förverkligas, som vilka organ och fonder, typer av riktlinjer, definitioner av produkter mm som ska finnas.

 

En bärande idé är den som i gällande fördrag uttrycks med ”en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken”. (Det finns alltså inget utrymme för idéer om ”lagom” fast sammanslutning). På denna grund har fördragen ändrats genom åren, och varje nytt fördrag har ökat makten (kallad ”kompetensen”) hos EU-organen. Allt fler områden har med tiden hamnat på EU:s bord, och varje fördrag har också innehållit ”öppningar framåt”, via tidplaner och skrivningar för att underlätta att positionerna flyttas fram mellan fördragsändringarna. I de senaste fördragen har också skapats förutsättningar för några länder att ”gå före” på denna väg mot allt fastare sammanslutning. Denna entydiga linje har medfört att i dag två tredjedelar eller mer av alla politiska beslut i EU-länderna kommer från EU.

 

Grundfördragens stora makt har medfört att varje förändring i dessa måste antas av alla medlemsländer, antingen via parlamentsbeslut eller via föregående folkomröstning, vilket bestäms av länderna själva. Här finns alltså en demokratisk förankring, som dock lider av problem med de svällande fördragens bristande läsbarhet och föreställningen att förslagen inte går att ändra när de väl kompromissats fram av EU-ledarna. Den senaste ändringen initierades med ett omskrivet  konstitutionsförslag som 2005 stoppades av Frankrikes och Nederländernas folk via folkomröstningar, men vars politiska innehåll återkom som  fördragsändringar via Lissabonfördraget, vars ändringar trädde i kraft i dec 2009. I Lissabonfördraget ges ytterligare möjligheter att formellt flytta fram EU-makten utan parlamentsbeslut.

 

Domstolen: För att garantera att grundfördragen följs och tillämpas, finns EU:s domstol. Den har till uppgift att tolka fördragen och lösa tvister på alla nivåer. EU-institutioner, nationella institutioner, såväl som företag och enskilda personer kan få ärenden prövade i EU-domstolen, vars beslut är juridiskt bindande. Eftersom domstolen ska verka ”för de syften som fastställts genom bestämmelserna i fördragen”, inklusive grundprincipen om en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken, kommer de att luta åt beslut som skapar ökad likformighet, och de avvisar i praktiken aldrig ett ärende för att det inte "hör till deras bord". Domarna tillsätts av EU-ländernas regeringar gemensamt.

 

Kommissionen: Med grundfördragen framför sej och domstolen i ryggen är EU-kommissionen tillsatt, (se hur) för att ta initiativ till och formulera alla nya lagförslag till EU-Sverige. Kommissionen består av ett antal departementsliknande direktorat, med mängder av underorgan, och med totalt c:a 25 000 anställda personer, varav drygt 1000 svenskar. Direktoraten leds vardera av en kommissionär, i dag finns 28 stycken. Även om kommissionärerna formellt är tjänstemän, så är de ofta ex-politiker från olika läger, som här engagerar sig i den ”opolitiska” EU-politikens genomförande. Kommissionärernas politiska hemvist behöver inte överensstämma med den färg som hemlandets regering vid tillfället har. Det beror på att de representerar vad som kallas ”det Europeiska allmänintresset”, som det uttrycks i grundfördragen. Kommissionen leds av en ordförande, 2019-2024 heter hon Ursula von der Leyen.  Förutom mängder av icke bindande rekommendationer, yttranden, meddelanden och olika utredningsdokument författar kommissionen förslag till bindande direktiv, som ska bli lagar via de nationella parlamenten, samt utfärdar bindande förordningar som gäller direkt i alla medlemsländer.  Därtill fattar man bindande beslut gällande enskilda stater, kommuner, företag, organisationer eller enskilda.

 

Framtagandet av alla dessa lagar och bestämmelser sker via överläggningar med tjänstemän i medlemsländerna och, inte minst, med lobbyister från olika intressegrupper, där storföretagens representanter sedan länge haft ett stort inflytande, vilket förklarar bland annat grundfördragens uppbyggand kring de fyra kommersiella friheterna. Här är en debattext som ger lite inblickar i lobbyismen.

 

Ministerrådet  (Europeiska Unionens Råd) och EU-parlamentet: Nästa steg i EU-lagarnas väg till oss, är att två politiska församlingar på EU-nivå kopplas in för att ta ställning till kommissionens förslag, och besluta om de ska antas, förkastas, eller modifieras. Man känner igen en sorts marknadsprincip här, där kommissionens tjänstemän producerar lagar, som sedan ”köps” eller inte köps av politikerna i Ministerrådet och EU-parlamentet (formellt egentligen kallade Rådet och Europaparlamentet).

 

Ministerrådet  (Officiellt: EU:s Råd)  är det högsta beslutande organet och består av EU-ländernas ministrar från samma politikområde, som samlas för att ta ställning till kommissionens förslag på respektive område. Det finns 10 sådana rådskonstellationer. I Sverige sker inför dessa möten ett icke bindande rådslag med folkvalda i svenska riksdagen via EU-nämnden. I Ministerrådet hanterar handelsministrarna handelspolitik, kulturministrarna kulturpolitik o.s.v. Ett mäktigt ständigt beredningsorgan av tjänstemän, Coreper (ständiga representanternas kommitté) med två delar, Coreper  och  2   hjälper till och tar i praktiken alla beslut som betraktas som enklare. Detta efter att frågorna först manglats i någon av ett hundratal kommittéer . Ministerrådets ställningstaganden görs antingen med enhällighet, då alla måste hålla med för att det ska bli något eller med kvalificerad majoritet. Det senare innebär att länderna har olika antal ”röstpoäng”, där de större länderna  fler poäng, och att en viss (ständigt omdiskuterad) poängsumma ska samlas ihop för att ett ställningstagande ska gälla. På så sätt kan alltså ett antal, oftast mindre, länder tvingas godta ställningstaganden, som deras nationella folkvalda inte skulle ha tagit. Det är denna möjlighet, som man vill ha mer av, när man talar om ökad effektivitet. Ministerrådsrepresentanterna byts ut när respektive land byter regering. Ministerrådets ordförandeskap cirkulerar mellan medlemsländerna halvårsvis. Mötena leds av ordförandelandets ministrar på respektive område, utom rådet för utrikesfrågor, som leds av Den höge Representanten för Utrikesfrågor ("Utrikesministern").

 

EU-parlamentet (Europaparlamentet) är EU-systemets enda folkvalda organ med i dag (2022)   705 medlemmar, representerande politiska partier från medlemsländerna, som i EU-parlamentet formerat sej i nationsöverskridande partigrupper. Parlamentet delar i och med Lissabonfördraget 2009 makten att behandla kommissionens förslag med ministerrrådet i de allra flesta frågorna. Man ska också godkänna budgeten och man kan avsätta kommissionen via misstroendevotum. Dess ställningstaganden görs med enkel majoritet i omröstningarna. Arbetet sker i olika utskott, som i huvudsak motsvarar direktoraten. Vart femte år får vi välja de  svenska parlamentarikerna (2014 20 st), samtidigt som hela parlamentet väljs.

 

Därutöver beslutar Kommissionen ensam om ett antal förordningar och direktiv, främst på jordbruksområdet. Man har också med Lissabonfördraget fått mandat att behandla olika "mindre viktiga" frågor på alla områden på egen hand.

 

Europeiska Rådet kallas regeringschefernas toppmöten, som hålls ett par gånger i halvåret.  Med Lissabonfördraget utgör dessa ett formellt organ, som får viss beslutsrätt, bl.a. att beslta om utökningsförslag om Unionenes befogenheter, besluta om rotationsregler för länderna, utse ECB-rådet, tvinga fram ett budgetförslag, besluta kring vissa länders specialregler mm. Dessutom ger man som förr framtida riktningar för Unionen, främst när man tar fram förslag till nya fördrag. Det leds av en särskild Ordförande, som utses av regeringarna.

 

 

 

Besluten: Det finns ett antal metoder för beslutsfattande, där frågorna i olika utsträckning skickas runt mellan kommissionen, parlamentet och ministerrådet, via olika ställningstaganden, tills ett slutligt beslut kan tas. Konsultationer med lobbyister och nationella myndigheter förekommer under tiden. På några områden  kring ekonomi som euron och skatter, social trygghet, uppehållstillstånd, operativt polissamarbete, utrikespolitiken etc. beslutar ministerrådet ensamt, ("efter att ha hört parlamentet") med enhällighet eller kvalificerad majoritet, beroende på ämne. På de flesta områden är parlamentet och ministerrådet numera likvärdiga. Då kan frågorna bollas runt några varv enligt ett bestämt mönster, i det så kallade medbeslutandeförfarandet, (schema version 2) (schema version 3 - eu:s)  som kan sluta med att en förlikningskommitté försöker sy ihop ett gemensamt beslut.

 

Verkställandet: När ett beslut är fattat är det upp till länderna att verkställa dem på hemmaplan. Beslut och förordningar gäller direkt dem det berör, och skickas till de inhemska myndigheterna för att genomföras. Under 2005 direktinfördes över 700 nya förordningar via EU. (Regeringen utfärdar därutöver något hundratal om året.) Direktiven, som är ”tyngre” än förordningarna, har en viss öppenhet när det gäller hur det beslutade ska genomföras, varför de ska passera via regeringarna och de nationella parlamenten, för att där ges en detaljutformning, innan de blir svenska lagar. Flertalet av de lagar som införs i Sverige är alltså regeringsförslag (propositioner), som innefattar genomförandet av EU-direktiv på detta sätt. 

 

Övervakning: EU-kommissionen har sedan till uppgift att se till att länderna inför EU-besluten och administrerar dem på korrekt sätt. I praktiken sköts alltså dagliga administrationen av EU-besluten av de nationella myndigheterna. Om länder bryter mot EU-lagarna kan de dras inför EU-domstolen, som i vissa fall kan utdöma böter. Kommissionen själv kan också agera med beslut i många fall.

 

Övrigt: Ett viktigt organ är  Europeiska Centralbanken, som sköter valuta- och räntepolitiken, oh som har stort inflytande även på länder som inte har infört Euron, vilket förresten Sverige fortfarande formellt har förbundit sej att göra, enligt en tidigare fördragsändring (Maastrichtfördraget). Det finns också en Revisionsrätt, som på de senaste åren aldrig godkänt Unionens budgetredovisning, på grund av otydligheter och oegentligheter. Därtill finns ytterligare rådgivande och administrativa organ mm, men detta torde räcka som en presentation av det viktigaste ur EU-Sveriges ”Så funkar det” – beskrivning.

 

 

Utöver dessa beslut tillkommer ju i Sverige sedan den tredjedel (ungefär) riksdagsbeslut, som kommit till på gammalt sätt, (se ovan)  Dessa beslut handlar i huvudsak om sociala frågor kring skola, vård och omsorg, plus inkomstskattefrågor, områden där än så länge EU:s makt är mindre.

 

Medborgarinitiativet är i och med Lissabonfördraget en möjlighet för medborgare att uppmana kommissionen att lägga förslag i vissa frågor, i enlighet med grundfördragen.  Man kan bilda en grupp med representanter från flera länder som formulerar ett förslag till innehåll i direktiv eller förodning.  Om kommissionen anser att det liiger inom ramen för gerundfördragens politik får man starta en europeisk namninsamling för initiativet.  Om man uppnår en miljon namn så tar kommissionen upp förslaget till behandling.

 

--------------------------------------------------------------------------------------

 

En detaljerad beskrivning av EU:s aktörer och beslutsgångar kan också studeras på deras lagstiftningssajt EUR-lex.

 

EU-upplysningen vid Sveriges riksdag beskriver det ordinarie beslutsförfarandet

Coding by Campbell & Lilja Web Design