Nödlån i Euroland
tisdag 21 februari 2012 av Anders ErkéusNu har Greklands parlament accepterat EU:s senaste krav för att få nödlån. Och de innehåller ett antal intressanta och innovativa inslag. Att man kräver en fördelningspolitisk profil som kapar ordentligt på minimilönerna är ju välkänt. Meningen med det hela är ju att man ska få det sämre, för att sedan, i framtiden, få det bättre. Man undrar om en annan fördelningsprofil skulle omöjliggöra målet? En del grepp är dock verkligt uppfinningsrika. Man ska tydligen, enligt Studio Ett i dag, tvingas skriva in i sin grundlag att avbetalning på lånen till de internationella bankerna ska gå före utbetalning av löner till offentliganställda. Intressant läge. Och statsförvaltningen ska befolkas av EU-tjänstemän som ska kontrollera sådant. Och budgetarna ska förhandsgranskas och godkännas av kommissionen innan de föreläggs landets folkvalda. Annars blir det böter. Och det senare ska gälla även de andra länderna i knipa, som Italien, Portugal och Spanien.
Ja vad ska man säga – enligt den rådande ekonomiska teori, som EU-grundlagen bygger på, så anses ju allt detta tydligen nödvändigt. Det man kan oroa sej för är ju faktiskt att teorin inte håller, att det faktiskt blir permanent sämre för alla inblandade, kanske även för dem som kortsiktigt tjänar på det hela. Efter den senaste finanskrisen kar grundläggande frågor som vikten av bankernas självständighet i medgång och rätt att räddas med skattepengar i motgång ifrågasatts allt mer. Till och med hela den nuvarande metoden att skapa pengar genom att låta bankerna låna ut dem mot ränta är under granskning. Kravet på gemensam politik hos EU-länderna och absoult rättning i leden känns lite riskfylld i en sådan tid. Själva konceptet att det bara finns en enda väg, som man kan halka efter på främjar knappast kreativt nytänkande.