Detta är kanske den viktigaste av de fyra kommersiella friheter som EU:s  lagstiftning grundar sej på.  Friheten handlar, som de andra, huvudsakligen om frihet från de begränsningar, som ett nationellt politiskt system kan vilja införa.  Den är släkt med kravet på självständiga riksbanker och förbudet mot statliga stöd till företag.  Hanterandet av pengarna, och framför allt penningskapandet, har varit det första som lyfts undan demokratisk påverkan via folkopinioner. Bankernas kreditreglering avskaffades i Sverige 1985.  Regleringen av kapitalflödet över gränserna avskaffades 1989.  1999 fick Riksbanken sin lagstadgade självständiga ställning, medan penningpolitiken i huvudsak redan underkastats Europeiska Centralbanken vid EU-inträdet 1995.

I teorin skulle ju ett parti kunna gå till val på att styra banker, beskatta spekulation, till exempel med så kallad Tobinskatt,  eller ge riksbanken andra mål än inflationsbekämpning. Allt detta är med EU-systemets grundfördrag i princip förbjudet.

De ekonomiska teorierna kring allt detta bygger pÃ¥ idéer om att “pengar söker sej till sammanhang där de gör mest nytta för alla”.   När dÃ¥varande EG slog fast den fria rörligheten för kapital som grundtes fanns inga datorer. En eller annan företagare kÃ¥nkade pengar i väskor (nÃ¥ja, nästan) för att investera i produktion i ett annat land. Penningflyttning handlade om investeringspengar.  I dag handlar 95% av penningflyttningen om ren spekulation - mycket rika aktörer vill tjäna pengar pÃ¥ att växla, köpa, sälja och konstruera olika “ekonomiska instrument”.  Det handlar mycket om att känna till psykologin hos sina medspelare, och hur man kan utnyttja vanligt folks godtrogenhet.  Just nu förbereder sej diverse aktörer pÃ¥ att tjäna storkovan pÃ¥ att Greklands ekonomi ska krascha.    En fortsättning pÃ¥ vad som började i USA för ett par Ã¥r sedan.

Kanske börjar det bli dags att lämna tillbaks lite makt till demokratiskt valda representanter över pengarnas tillkomst och storskaliga hanteringar.  De “fria aktörerna” har visat vilka konsekvenser deras agerande fÃ¥r.  Kanske kunde fria medborgare fÃ¥ ett ord med i laget.  Kanske dags att i nästa fördrag avskaffa en av EU-fördragens grundbultar, den fria rörligheten för kapital.   Varför skulle inte kapitalrörelser kunna vara ett redskap för global rättvisa och välstÃ¥nd, med marginaler för grundbehoven? Det behövs dÃ¥ bredare och lÃ¥ngsiktigare perspektiv som styr, och sÃ¥dana perspektiv borde de politiska systemen kunna ge rum för, om vi vill fylla dem med detta.

Den här artikeln skrevs fredag 30 april 2010 klockan 16:05 och är arkiverad i kategorin Allmänt, Lissabonfördraget. Du kan prenumerera pÃ¥ kommentarer till detta inlägg genom denna RSS 2.0 feed. Du kan skriva en kommentar, eller trackback'a från din egen sajt.