Nej till EUs Machtübertragung
söndag 3 februari 2008 av Margit GennserCecila Malmström har i princip konstaterat i en rad artiklar och uttalanden att folkomröstningar inte är något för folket. T ex säger hon så i en artikel i Västervikstidningen, där hon presenterar sig i första hand som folkpartist i andra hand som EU-minister. Presentationen är avslöjande – partiet är viktigare än vårt land och EU-konstitutionen Lissabonfördraget har en allt överskuggande uppgift - att göra EU-byråkratins arbete enklare och I förlängningen stärka dess makt.
Visst, konstaterar Malmström, att kräva folkomröstning är “självfallet en legitim åsikt.” Underförstått menar hon dock att vi – folket - borde vara så förståndiga att vi överlåter beslutet till riksdagen.
Hur kan hon påstå detta? Hon eller hennes gelikar har aldrig skaffat sig mandat i denna fråga. Precis som under valrörelsen 2002 teg de fyra borgerliga partierna och socialdemokraterna medvetet om EU-frågan i valrörelsen 2006. “Nejet” till EMU visade tydligt att folket, medborgarna, inte hade samma uppfattning som den politiska eliten om EU:s maktövertagande. Taktiken gick därför ut på att tiga om det som då kallades EU konstitutionen men som nu fått det lämpligare namnet “Lissabonfördraget”. För varje nytt fördrag lämnas mer och mer makt över till EU och med EU konstitutionen tar man ytterligare ett stort steg mot ett EU-imperium.
Avsikten bakom namnbytet efter valet 2006 var uppenbar. Det fick inte heta konstitution eftersom det i en demokrati är det vedertaget att folket, inte deras representanter ska bestämma grundläggande spelregler. Riksdagen får därför inte heller lämna över sina maktbefogenheter till andra maktcentra utan ett klart mandat för en så stor förändring.
Historien upprepar sig aldrig på exakt samma sätt. Men historien kan trots allt ge oss kunskaper om vilka principer som parlament, de styrande och den styrande klassen inte bör bryta.
Den 30 januari i år är det 75 år sedan Rikspresidenten von Hindenburg överlämnade makten till herr Adolf Hitler. Lägg märke till att det var inte fråga om “Machtergreifung” utan om “Machtübertragung” eller “Machtübergabe”. Skillnaden är åtminstone formellt stor – “Machtergreifung” signalerar statskupp, medan Machtübergabe eller Machtübertragung sker med fredliga medel. Historikern Norbert Freis omdöme om “maktöverföringen” är talande: “Es war eine leichtfertige Entscheidung mit schwerwiegenden Folgen:” ( Det var ett lättfärdig beslut med svårartade följder.)
Det finns en viktig lärdom vi bör dra av Hindenburgs katastrofala misstag för 75 år sedan: Slarva aldrig med den grundläggande regeln att medborgarna måste ha sista ordet när det gäller sitt styrelseskick, när det gäller “överlämnadet av makten.
Detta borde vara självklart för alla parlamentariker, men när engelsmannen Daniel Hannan MEP i EPP-ED uttlade dessa sanningar med hänvisning till lärdomar som man borde dra av Hitlers Machtübertragung så blev han helt sonika utkastad ur EPP. Så trångt sitter yttrandefrihet, tolerans, och – ja demokrati – i det sk Europaparlamentet.
Att låta oss svenskar eller för den delen engelsmän, fransmän, holländare och danskar folkomrösta om Lissbonfördraget, som till helt nyligen gick under namnet EU:s konstitution, borde vara självklart. Varför är de styrande så rädda att låta medborgarna avgöra om de vill skapa ett byråkratistyrt imperium eller säga stopp för denna utveckling? Det går mycket väl att leva med Nicefördraget, medan vi finner en bättre väg att kombinera självstyrelse, samarbete och mångfald.