Under ett par års tid har man från EU-håll försökt få till ett samlande dokument om hur unionen ska styras och administreras; vad som ska ingå och vad som ska lämnas till medlemsstaterna att bestämma.

EU styrs av olika fördrag, ni känner säkert igen namn som Amsterdam, Nice, Maastricht, och nu Lissabon. Namn på fördrag som undertecknats i dessa städer och som sedan har fått ge namn till dem. 

Fördragen blev för snart tre år sedan ett förslag till konstitution för hela den europeiska unionen; alltså ett förslag till en gemensam grundlag. Flera av medlemsländerna förstod att det kommer att innebära stora konstitutionella förändringar på hemmaplan, och bestämde därför att medborgarna skulle få säga sitt i folkomröstningar.

Frankrike, Holland och England var först ut med att genomföra folkomröstningar. Saken är den att röstade ett enda medlemsland mot konstitutionen, skulle hela projektet falla; alla måste vara med på skutan, annars sjunker skeppet - så löd reglerna.

På försommaren 2005 röstade både fransmännen och holländarna nej till konstitutionen. Kampanjen i England avbröts då förslaget enligt sina egna regler fallit. Valdeltagande i både Holland och Frankrike hade varit högt och debatten före intensiv.

Rädslan för maktöverföring och oklara besked om arbetsmarknadens villkor var två direkta orsaker. En annan var den marknadsliberala inriktning som konstitutionen befäste genom att sätta varor och tjänsters flöde framför sociala hänsyn.

Fiasko helt enkelt. Tankepaus utlystes av EU-byråkraterna och kommissionär Margot Wallström myntade begreppet “sätta öron på EU”, det vill säga lyssna till EUs medborgare. Det blev inte mycket med den saken, utan för ett år sedan satte man igång processen igen, nu förhandlade man om förslaget till konstitution till förslag till fördrag.

Lissabonfördraget hade fötts. Detta undertecknades av stats- och regeringschefer den 13 december 2007. Och innan fördraget kan träda i kraft, vilket man hoppas kan ske före det kommande valet till Europaparlamentet i juni 2009, måste det godkännas i samtliga 27 medlemsstater.

Nu kommer vi till det märkliga i kråksången. Lissabonfördraget är till 96 procent samma förslag som förkastades för tre år sedan, enligt den brittiska tankesmedjan Open Europe.

Och vi är många som ser att det endast är kosmetiska ändringar som gjorts, men grundfundamenten finns kvar: maktöverföring, marknadsliberalism, militär upprustning.

Jag brukar ställa frågan till folk som undrar: Vill du ha grundlagsfäst moderatpolitik? Eller vänd på det: skulle du vilja ha grundlagsfäst vänsterpolitik?

Oavsett svar på den frågan utgår jag ifrån att den absoluta majoriteten av svenska befolkningen åtminstone vill kunna rösta ut eller rösta in de politiska partier som finns att välja på, och som företräder eller inte företräder ens värderingar. Vad är det annars för poäng med att kalla sig demokrati - folkvälde?

Så här: när fundamentala förändringar av vårt styrelseskick är ett faktum - ska man då inte fråga folket? Vad tycker ni? Svårare än så är det inte. Fråga oss!

Om ni inte kan övertyga är det inte vårt problem, but that’s democracy.

[texten är tidigare publicerad på SVT-Opinion]

Den här artikeln skrevs tisdag 21 oktober 2008 klockan 13:52 och är arkiverad i kategorin Folkomröstningar, Lissabonfördraget. Du kan prenumerera på kommentarer till detta inlägg genom denna RSS 2.0 feed. Du kan skriva en kommentar, eller trackback'a från din egen sajt.