I Bryssel låtsasjobbas det en hel del. Man slår sig för bröstet och säger att man gjort betänkanden och rapporter som antagits av parlamentet som banar vägen för bättre tider, oavsett vad det handlar om i sak.

En ny verkningslös dito har idag antagits i Strasbourg. Det är Jan Andersson (s) som efter överläggningar och kompromisser med den konservativa politiska gruppen i europaparlamentet fått igenom något som han själv anser vara lösningen på de antifackliga domarna vi fått i ansiktet det senaste året.

Det är tyvärr mer av ett villospår. Andersson vill varken ha bindande undantag för vår kollektivavtalsmodell, eller att det uttryckligen ska stå i fördraget att strejkrätten är överordnad marknadsfriheten.

Det Andersson gjort och fått igenom är en så kallad initiativrapport som inte på något sätt är lagstiftande eller kan “börja gälla”, utan utgör endast en viljeyttring. Denna viljeyttring, som kommit till genom eftergifter till de mörkblåa krafterna i parlamentet, vill se över det så kallade utstationeringsdirektivet.

Anderssons huvudlinje är alltså att ändra i sekundärlagstiftningen, i utstationeringsdirektivet, men som på intet sätt skulle påverka Lissabonfördraget eller domarna från EG-domstolen.

Varför? Därför att:

“Det går nämligen inte att upphäva domar, som bygger på fördragsartiklar, genom att ändra i underordnad lagstiftning, vare sig det är på EU-nivå eller i nationell lagstiftning. Det innebär till exempel att Stråthtutredningen bara kan hitta en lösning som är helt förenlig med den anti-fackliga Lavaldomen”, som Eva-Britt Svensson skriver i en debattartikel på Europaportalen.

Så var det med det.

Den här artikeln skrevs torsdag 23 oktober 2008 klockan 10:20 och är arkiverad i kategorin Lissabonfördraget. Du kan prenumerera på kommentarer till detta inlägg genom denna RSS 2.0 feed. Du kan skriva en kommentar, eller trackback'a från din egen sajt.